Hemma efter problemfylld resa

*Pustar ut* Nu är jag äntligen hemma, och har sovit i nästan 12h natten som nu var. Eftersom den här historien kommer ta evigheter att berätta för alla nyfikna, så tänkte jag memorera den i bloggen.

Tiden innan jag skulle åka hem till Sverige var fylld av olika farvälfester, jag hade inte en ledig stund, och på den lilla lediga tiden jag hade så försökte jag packa så gott det gick, men i slutändan hade jag ändå missberäknat hela situationen.

Problemen började när jag skulle säga upp mitt mobilabonnemang. Jag trodde att jag bara skulle betala en månadsavgift, men tydligen hade inte den förra månadens kostnad dragits av från mitt konto. (I efterhand kan jag nu säga att det antagligen berodde på att jag hade börjat tömma kontot på pengar sen flera veckor innan.) Så jag fick betala två st. månadsbelopp på totalt ca. 9000 yen ... vilket var dubbelt så mycket som jag trodde, så efter jag hade betalat det så skyndade jag mig hem för att berätta för hela internetvärlden att min ekonomi hade kraschat och att jag inte skulle kunna ta mig till flygplatsen eftersom jag bara hade ca. 500 yen kvar totalt! (Kostar ca. 1500 yen till flygplatsen.) Efter många om och men, så slutade det med att en av min pappas arbetskamrater lånade ut 1000 kr till mig eftersom hon hade ett Nordea-bankkonto. (Det hade gått för personer med andra bankkonton att låna ut eftersom överförningen skulle ta för lång tid.) Så efter det så gick Weiwei, Minji och jag till bankomaten vid stationen innan den stängde, och jag fick ut pengarna som jag genast använde en liten del av för att köpa middag och frukost till morgonen efteråt för.

Nästa problem kommer mot kvällen. Jag har utlyst en avskedsfest för mig vilken ska börja kl. 22, klockan 21:30 märker jag att omöjligt kommer bli klar med packningen innan dess, och eftersom jag inte kan använda min mobil längre, så är jag tvungen att gå och hämta dem som inte kan komma in i B-byggnaden nere vid porten vid 22 i.a.f.
När alla har kommit in som ska, så är jag lite i B8-köket tills packningsstressen kommer tillbaka. Hela kvällen fortsätter med att jag springer fram och tillbaka mellan köket, mitt rum och soptunnorna ... D:
Klockan två (ungefär) på morgonen så kommer Ramona, Yunmi, Häyun och Myángshin och tar faväl av mig. :'( Det var jättesorgligt och Ramona kramade om mig minst tre gånger ... Det här var nog ett av de jobbigaste farvältagandena hittills ... :'( Men efter 20 min så gick alla tillbaka till sina rum för att lägga sig, och min packning fortsätter ... till fem. Så precis när jag ska lämna av de sista grejerna som jag inte längre behöver i B8-köket, så kommer min tyska karaoke-kompis Mandey ut från hissen på samma våning för att säga hejdå till mig. :o Hon hade skrivit till mig förut att hon hade varit borta under kvällen, men inte kunde väl komma tillbaka vid den här tiden när inte ens tågen går?! :o Hon berättade för mig att hon hade kommit hem mycket tidigare, men att hon hade satt sig vid datorn när hon kom hem, sen hade hon börjat läsa en intressant bok, och till sist hade hon kollat upp en massa saker på datorn ... och vips så var klockan fem! XD Så hon tänkte att hon skulle ta sig till B8 för att kolla om jag fortfarande var kvar i Japan. I.a.f, vi tog farväl av varandra, jag fixade de sista grejerna med rummet, och ringde till sist vaktstugan så att en kontrollant skulle kunna komma till mitt rum och göra den sista checken av rummet.

Redan nu märker jag att det kommer bli ganska problematiskt att ta sig till flygplatsen. Vakten/kontrollanten/vad man nu vill kalla honom hjälper mig med att slänga det sista som ska slängas. (Tofflor o.s.v.) Jag lämnar nyckeln till honom sen efter en sista koll av rummet, och så börjar helvetsfärden.

Redan när jag har kommit ut från elevhemsområdet är jag andfådd till döden. Det jag bär är: En resväska på 30 kg, en ryggsäck på 10 kg, en gigantisk plastpåse som jag har lagt allt som inte fick plats i de andra väskorna i vilken säkert väger flera kilo, en liten väska med dator, kamera och elektronisk ordlista, samt en minimal väska med tågkort, plånbok, pass och andra nyttigheter i. Hur mycket allt vägde visst jag inte ens då, men vid tillfället ville jag inte ens börja reflektera över det ...

Det tar säkert 10 min längre att gå till stationen än vad det brukar göra. När jag har kommit fram så testar jag i spärrarna om pengarna på kortet räcker, vilket de gör. Grejen är bara den att t.o.m. den största spärringången känns lite för liten för mig, så spärrautomaterna hinner glömma bort att jag har registerat mitt kort ... När jag sätter fram kortet igen får jag fram ett felmeddelande, det fortsätter i 10 sekunder tills spärrvakten öppnar spärrarna åt mig av medkänsla. När jag väl har kommit in i stationen så kommer tåget med en gång! (Jag som hade tänkt ladda på mitt kort ... ) Så jag använder all min styrka för att lyfta upp min tunga resväska för den korta trappuppgången till platformen, och jag hinner med tåget!! Yay! Jag är andfådd hela resan från Hitotsubashigakuen till Kokubunji och vågar knappt tänka på hur det ska gå att komma igenom spärrarna från Seibu till JR på Kokubunji station ...

Jag kommer fram till Kokubunji, och tar en lätt vilopaus vid platformen för att undvika att köra in min resväska i folkmassan. Jag är nästan sist att lämna platformen av alla. När jag kommer fram till bytesspärrarna mot JR så påminns jag om hur smala sådana spärrar är. Jag fumlar med min lilla väska för att få upp tågkortet och lyckas registera mitt kort. De här spärrarna är tydligen mer generösa med tiden jämfört med Seibus, så jag hinner igenom, men lätt var det inte att bära igenom alla grejerna ...

Jag tar hissen ner till platformen där tågen mot Tokyo går, och den långa resan till Keisei-linjen börjar. Sammanfattningsvis så är jag dödstrött på tågen och somnar nästan av utmattning. När jag väl byter tåg och får gå en bit så blir det många småpauser och jag undrar vad jag egentligen har gett mig in på.

Mot all förmodan lyckas jag ta mig till Keisei-linjens Funabashi station. Väl på stationen märker jag att min sköldpaddsgång mellan alla byten har fått tiden att gå mycket snabbare än vad jag hade planerat, så jag köper en biljett för att kunna åka med Skyliner, som jag sparar in några minuter på ... och framför allt så får jag garanterad sittplats. Jag köper en dricka på stationen (Det är tusen gånger mer komplicerat med allt mitt bagage än vad det låter när ni läser det här ska ni veta!!) och försöker ta det så lugnt det går innan tåget kommer.

När väl expresståget kommer så är jag lite orolig på om jag ska hinna på eller inte, men det gör jag ... Problemet är bara att gångarna i tåget är trådsmala och det finns ingen chans att jag kan komma in med allt mitt bagage till min plats. (Väskhyllorna är fulla.) Så jag går en liten bit och upptäcker än en gång hur omöjligt det är ... Så efter ca. en minut av kaos och kristänkande så tar jag hälften av mitt bagage till min plats, för att sedan gå tillbaka till platsen i gången där jag har lämnat min resväska ... När jag kommer tillbaka till min plats märker jag att allt ändå inte får plats. XD Men till min lycka så sitter det en snäll man på andra sidan gången som tar min stora plastpåse och sätter den vid sina fötter. :'3 Jag tackar honom flera gånger, men han ler knappt ens som gensvar. ^^;;

Efter en ganska lång tågresa som jag aldrig vill ska ta slut, så kommer vi fram till Narita flygplats terminal 2, där jag ... och (!) mannen som tog hand om min stora plastpåse ska av. Så han hjälper mig att ta bära ut plastpåsen ur tåget, och inte nog med det så bär han den ända fram till min incheckningen!!! Trots att jag är tvungen att fylla på mitt tågkort och är väldigt långsam att ta mig fram, så har han tålamod och ja, han är världens snällaste människa. Det visar sig att våra incheckningsställen är väldigt nära varandra, så jag tar farväl av honom vid hans incheckning och tackar honom hjärtligt flera gånger om med bugning och ursäktanden kombinerade.

Jag ställer mig i incheckningskön och försöker fråga första bästa japan om vad jag behöver göra med mitt bagage för att kunna få med det på flyget. Den första som jag frågar är någorlunda snäll, men artighetsfraserna skulle hon verkligen behöva jobba på ... ... (Gäller alla anställda på Narita!!) När jag väl har kommit fram till incheckningen möts jag av tyken japan som inte passar ett dugg med att ha ett serviceyrke. Det känns inte som jag är i Japan längre och jag blir ständigt dumförklarad av henne samtidigt som hon inte ger mig konkreta tips om hur jag ska göra. Min väska vägs och den väger 29 kg ... Så jag för instruktioner om vad som gäller, samtidigt som att jag får två val: Antingen att betala en avgift på ca. 230 euro för att kunna få med bagaget, eller att jag packar om lite för att posta ... Den stora frågan för mig är bara om pengarna ens räcker till något av alternativen! I plånboken har jag ca. 9000 yen kvar i sedlar + lite småpengar ...

Jag får panik och går bort för att packa om mina grejer. Det första jag gör är att lägga ner en massa småsaker i mina jackfickor för att lätta vikten på den stora resväskan. Vissa grejer går mot all förmodan att få ner i ryggsäcken och den lilla väskan med de viktiga sakerna i med. Men efter ett tag märker jag att det inte hjälper så mycket.

"Hej Jesper!" hör jag från kön. "Vem är det!?!" tänker jag samtidigt som jag reser på huvudet och får se att min gamla historielärare från GU, Martin (!!!) står i kön med sin familj och väntar på att checka in. Jag förklarar min chock för Martin lite lätt, och återgår till packningen för att hinna med. Tiden är knapp, och även om jag frågar de anställda om råd så svarar de antingen tyket eller ignorerar mig. :(

Det hela slutar med att jag slänger en massa gamla kläder, broschyrer och stenciler som jag ändå inte har så stor användning för. Martins familj kommer förbi och jag ber dem om hjälp. :( De är hur snälla som helst och erbjuder mig att lägga ner de tyngsta grejerna i deras packning eftersom de hade lite plats över. Jag ger dem tunga böcker som jag ändå inte behöver med en gång. (Kagome, de har lite av dina grejer!) Jag tur de grejer som jag skulle kunna skicka via posten och går sedan för att checka in. Väskan väger nu otroliga 21 kg, och jag får den incheckad!! Sen går Martin och jag tillsammans till posten för att skicka iväg lite grejer. (Marcus dina grejer ligger i ett paket som är skickat till min adress.) På posten är de mer japanska och hjälper mig ordentligt, som de egentligen borde ha gjort vid incheckningen med ... De säljer lådor jättebilligt, och de lägger ner mina färdigpackade grejer i ett stort paket som jag sedan skickar iväg hem. Jag fyller för övrigt i postsedeln i raketfart för att sedan springa till min gate. När jag nästan är klar så går Martin för att hinna handla lite souvenirer. Jag får en hemmagjord onigiri med konbu (inte direkt mitt favoritinnehåll, men tiggare får ju inte klaga!) och en flaska med läsk för att inte svälta ihjäl.

Mot all förmodan så klarar jag alla säkerhetskontroller, och allt går som en dans. Den enda missen jag gjorde efter det här var att jag glömde posta tillbaka mitt sjukförsäkringskort till Kodaira stad ... Fast jag tror inte det gör så mycket i och med att jag redan hade informerat dem om när jag skulle åka hem o.s.v. Får nog maila dem för säkerhets skull. Om man frågar någon på flygplatsen om de kan lägga kuvertet i brevlådan åt en, så svarar de tyket att det är ens eget ansvar ... fast jag är vid det här laget redan vad vid de Narita-anställdas uppkäftiga attityd, så jag blir inte så arg som förut.

Jag hinner precis på flyger och hinner möta upp Martin och hans familj på vägen till gaten, så vi går ombord ihop. Våra platser är dock inte bredvid varandra. Så var pratstund tar slut där för tillfället.

På planet från Tokyo till Helsingfors sitter jag bredvid en 19-årig kille som går på Keiou och är på väg till Sankt Petersburg. :o Hans pappa var tydligen diplomat. ;o Dock var killen själv socialt handikappad och ensambarn (ovanlig kombination ... ) så vi fick inte pratat så mkt som jag ville. :/ Vi gillade båda Pokémon och Fire Emblem, men alla vår konversationer gick ut på att jag frågade honom något och att han svarade (ofta rätt artigt/avståndstagande med) ... så det var rätt uttråkande att inte få ngt gensvar. :/ När jag frågade honom varför han inte pratade, så sa han att det "är svårt för japaner" att göra det. :S Jag sa att sådana stereotyper borde krossas, vilket han log lite lätt som svar till ... men mkt mer konversation med Kyousuke (som han hette) blev det inte på resan. Så förutom att äta och gå på toa på resan så läste jag lite ur en bok och lyssnade på musik samtidigt som jag slumrade till då och då, lyssnade t.ex. på ett norsk språkprogram som jag inte kom ihåg att jag hade hunnit lyssna klart på (Hade antagligen somnat innna slutet.) när en flygvärdinna kom och delade ut mat.

Väl framme i Helsingfors märker jag att bytet är mycket kortare än vad jag hade trott ... (Samma historia förra gången jag skulle hem från Japan.) Så trots att de nu har infört en snabbkö för dem med korta byten, så verkar det som jag enligt tidtabellen inte ska hinna med planet till Göteborg. Jag springer igenom hela flygplatsen för att komma till min gate. O_o; Seriöst, kunde de inte ha valt en närmare gate?! När jag väl kommer fram till min gate så är de som kollar in min biljett jättelugna och hänvisar mig till en trappa ner till en buss. Väl nere vid busshålllplatsen öppnar en finsk gubbe en dörr utåt åt mig så att jag kommer in på en buss, som det bara sitter en annan passagerare på. "Varför åker inte bussen när det är så bråttom?!" tänker jag samtidigt som min panik växer sig större, den andra passageraren verkar också vara svensk, så jag funderar på att gå fram till henne och prata, men just i det ögonblicket kommer tre kineser in. (Utbytesstudenter?) Det jag slås av är att alla är jättelånga. XD Seriöst t.o.m. asiaterna är långa nu för tiden!! *dvärg* ; _ ; Förstår bara lite av de säger. :/ (Mandarin) Men de ser lika mycket ut som frågetecken som jag och den andra svensken över att bussen inte åker.

Ca. 10 min efteråt kommer den finska gubben tillbaka och kör det oförändrade passagerarantalet till planet. Sätter mig på planet, och det börjar för första gången verkligen kännas att jag är på väg hem.

Och efter 1h 20 min är jag något försenad tillbaka på västsvensk mark! Det var verkligen en speciell känsla att se det oförändrade fuktiga, "när som helst redo att braka ut i ösregn"-Sverige. ^^ På flygplatsen var min familj där och välkomnade mig. :'3

Det är jätteskönt att vara hemma, men mitt rum är som ett bombnedslag. XD (Min pappa håller på att bygga om det. XD) Så jag bor på övervåningen nu.

Min mobil fungerar inte än btw ... -_-;

För övrigt är jag helt galet skuldsatt.
Men det ska nog ordna sig. :3